Basset Fauve de Bretagne

21 december 2006

Så har ännu en jaktsäsong börjat lida mot sitt slut. Några rådjur är skjutna för henne i år. Hon har försökt hjälpa oss att driva kronkalven i pass men ännu har hjortarna dragit det längsta strået. Så nu tänkte matte att det var dags för ett drevprov! Tyvär blev det inte som matte tänkt sig det hela. Ganska snart hittade hon något som luktade spännande och iväg gav hon sig med ett drevskall matte bara hört någon gång innan och inte blev hon borta länge. Nåja vi fortsatte vår promenad och vi passerade en mkt stor torr lega. Misstanken om gris besannades ganska omgående när hon fick fart på en sugga med ca 4 fjolingar. Samma skall igen och men denna gången kallade matte tillbaka henne. Så fortsatt sök och ännu en gång skall som tydde på gris, denna gång var det en ensam lite större vi hittat enligt slagen vi fann. Lite fika på hygget vi stod på och så satte vi fart mot den mer högstammiga skogen. Väl där upptäckte vi älgslag och även denna gång skallade Myrra. Nu bara några enstaka grova skall. När hon så äntligen hittade rådjur orkande hon inte hålla i tillräckligt länge för att det skulle kunna belönas. Matte får väl erkänna att hon nog inte är värdens bästa basset.

Nåja hon är i alla fall mattes bästa basset jag är ändå jätte nöjd med henne som jakthund.

2007 Tänk att vi äntligen lyckades överlista kronhjortarna! Vi har försökt i 4 år men skam den som ger sig. Vi hade inte stora förhoppningar när vi startade dagens jakt. Hjortarna hade inte setts till på jaktmarken på över en månad. Hela laget ställdes runt en av våra såtar och jag Tonie Fabian och Myrra smög in från ena hållet. Vi lät Myrra börja söka ut och hon sprang på hjortarna som synts i andra änden av såten när vi ställde ut. Fullt drev och det var ställt på mig. Hind med två kalvar gick i pass och vi fick en av kalvarna.

Jippi!

Under säsången 2009 skjöts det första dovet för Myrra. Hon fick fart på en spet och en hind som passerade en av passkyttarna under en större klappjakt i skåne. Tidigare under säsången har hon drivit vildsvin i pass vid två tillfällen men tyvär har ännu ingen gris fällt för henne. Det är ju inte alltid så lätt att hinna med att se om det är rätt gris som kommer i pass.

Var på en större klövviltsjakt som hundförare med Myrra i nov 2010 !

I första såten för dagen fick jag uppdraget att sätta ut några skyttar och sedan gå in i såten och släppa Myrra. När det var två skyttar kvar att sätta ut så började Myrra dra och slita i kopplet som en besatt.

Jodå en flock dovhjortar stod och bligstirrade på oss. Attans synd för skyttarna men Myrra var ju taggad till tusen när jag äntligen strök kopplet. Iväg gav hon sig med ett tjut. Inte gick det på mina skyttar utan hela gänget smet ut ur såten in till grannen.

I det läget kan man ju ofta hålla sig för skratt med en drivande hund. Men Myrra har en underlig förmåga att inte ge sig iväg i då. För det mesta om vi jagat tidigare på marken tycks hon veta var dom med pang sitter! Det är inte någon ide att driva när de inte sitter några med "pang" i närheten tycks hon resonera. När hon brutit på dovflocken och varit hos mig hittade hon ett rådjur att driva till mina skyttars glädje.

När även det djuret lämnat marken och vi flyttat oss en bit kom vi in i ett område med ganska mycket högt starrgräs och en och annan ensam gran. Iväg for hon och helt plötsligt blev det ståndskall med ricktigt grova toner! Jag längde på steget och kom fram till ett brett dike. På andra sidan stod Myrra vid en av granarna och skällde för fullt. Något stort mörkt syntes under grenarna. Nu tar vi grisen ropade jag till Myrra samtidigt som jag började ta mig över diket. I det läget tyckte grisen att det var läge att dra. Efter gav sig Myrra i falsett. Men det gillade inte grisen utan han vände på klöven och jagade tillbaka Myrra mot mig. Som tur var så smet hon in under några grenar precis innan han han i fatt henne. Inte kunde jag skjuta heller för jag var inte helt uppe ur diket.