21 november 2004

Här kommer en hösthälsning från mig och Myrra. Myrra har visat sig vara en säker upptagare. Hon kämpar på trots dåligt väder och vittringsförhållanden. I höst har jag ännu inte släppt henne under jakt utan att hon hittat vilt.

Vi har jagat både i Småland och här nere i Skåne. I början av november drev hon sin första räv som gick i pass, men tyvärr hann inte passkytten med. Hon driver med ett härligt skall på rå och hare. På räven la hon till ett yl var tredje fjärde skall, jättekul. Nu vet jag ju hur hon låter när hon har räv framför sig.

Attans! Det var nära, så ännu kan min älsklingsbasset inte ståta med någon fälld gris.

I söndags sköts hennes andra rå efter att hon först drivit en jättefin råbock som vi släppte, han hade redan långa basthorn. Därefter hittade hon geten med ett kidde som hon drev i pass. Skytten sköt ett skott mot kiddet men det föll inte på passet, utan fortsatte. Myrra drev förbi skytten ca 100 m och där ändrade hon skallet till ett mycket grovt sådant. Jag förstod att hon ståndskallade och skyndade till platsen. Hon mötte mig och visade in mig i ett tätt grane. Där upptäckte jag kiddet som återigen gav sig iväg med Myrra efter. Så ståndskall igen i en bokeföryngring. Denna gång blev Myrra kvar på platsen. Hon stod uppe på kiddet och höll det i raggen denna gång, så jag kunde komma ända fram och avlivade det.

I sista såten jagade samma gris (tror vi) upp en av drevkararna i ett mindre träd. Det var en grinig gammal Galt det.

Men men hon fyller ju redan 10 till våren. Attans vad kort ett hundliv är!

I år 2005 har vi haft flera härliga jakter med henne. Nu har jag också haft turen att stå rätt och både få fälla räv och hare för henne. Haren passerade bakom mig en gång och då släppte jag den för jag trodde inte det var den hon drev. Hon låg så långt bakom, men andra gången den passerade mig fick den slå en kullerbytta. Sedan stod jag och bara hoppades att det skulle vara rätt hare och visst var den det. Myrra var jättestålt när hon och matte bar ut haren ur skogen till de andra i laget. Hon är min första drivande hund, efter ca 20 år med jagande spaniel och retrievers.

Vilken underbar lite hund,hon är, jag är så oändligt nöjd med henne som jakthund. Jag brukar kalla henne för "Världens Bästa Basset" när vi är ute i skogen tillsammans. Kanske lite förmätet, men det känns så!

(foto. Fredrik Jönsson)

Så äntligen 20121116 fälldes vildsvin för min älskade basset Myrra. Det har varit så nära så många gånger. Matte har ju haft lyckan att stå rätt på hare rådjur räv & kron. På eftersök har jag skjutit dov för henne. Passkyttar har ju fällt både det ena och andra men idag blev det premiär på gris. Nu är det bara älg kvar, det var bland det första hon drev som unghund under en jakt på söderåsen.

andra rået

2007 Tänk att vi äntligen lyckades överlista kronhjortarna! Vi har försökt i 4 år men skam den som ger sig. Vi hade inte stora förhoppningar när vi startade dagens jakt. Hjortarna hade inte setts till på jaktmarken på över en månad. Hela laget ställdes runt en av våra såtar och jag Tonie Fabian och Myrra smög in från ena hållet. Vi lät Myrra börja söka ut och hon sprang på hjortarna som synts i andra änden av såten när vi ställde ut. Fullt drev och det var ställt på mig. Hind med två kalvar gick i pass och vi fick en av kalvarna.

Jippi!

Under säsången 2009 skjöts det första dovet för Myrra. Hon fick fart på en spet och en hind som passerade en av passkyttarna under en större klappjakt i skåne. Tidigare under säsången har hon drivit vildsvin i pass vid två tillfällen men tyvär har ännu ingen gris fällt för henne. Det är ju inte alltid så lätt att hinna med att se om det är rätt gris som kommer i pass.

Var på en större klövviltsjakt som hundförare med Myrra i nov 2010 !

I första såten för dagen fick jag uppdraget att sätta ut några skyttar och sedan gå in i såten och släppa Myrra. När det var två skyttar kvar att sätta ut så började Myrra dra och slita i kopplet som en besatt.

Jodå en flock dovhjortar stod och bligstirrade på oss. Attans synd för skyttarna men Myrra var ju taggad till tusen när jag äntligen strök kopplet. Iväg gav hon sig med ett tjut. Inte gick det på mina skyttar utan hela gänget smet ut ur såten in till grannen.

I det läget kan man ju ofta hålla sig för skratt med en drivande hund. Men Myrra har en underlig förmåga att inte ge sig iväg i då. För det mesta om vi jagat tidigare på marken tycks hon veta var dom med pang sitter! Det är inte någon ide att driva när de inte sitter några med "pang" i närheten tycks hon resonera. När hon brutit på dovflocken och varit hos mig hittade hon ett rådjur att driva till mina skyttars glädje.

När även det djuret lämnat marken och vi flyttat oss en bit kom vi in i ett område med ganska mycket högt starrgräs och en och annan ensam gran. Iväg for hon och helt plötsligt blev det ståndskall med ricktigt grova toner! Jag längde på steget och kom fram till ett brett dike. På andra sidan stod Myrra vid en av granarna och skällde för fullt. Något stort mörkt syntes under grenarna. Nu tar vi grisen ropade jag till Myrra samtidigt som jag började ta mig över diket. I det läget tyckte grisen att det var läge att dra. Efter gav sig Myrra i falsett. Men det gillade inte grisen utan han vände på klöven och jagade tillbaka Myrra mot mig. Som tur var så smet hon in under några grenar precis innan han han i fatt henne. Inte kunde jag skjuta heller för jag var inte helt uppe ur diket.